En på miljonen.





Min ögonsten. Mitt hjärta. Min älskade, lilla Tasseman.

Så fort rycktes han bort från mig, och det gör så oändligt ont. Han var en på miljonen - den mest kärleksfulla och personliga katt jag någonsin mött. Han satt och väntade på mig när jag kom hem, kom alltid när jag kallade, älskade att ligga som en baby i mitt knä och satt ofta bara och betraktade mig med stora, kärleksfulla, gula ögon. Jag älskade honom så oändligt mycket, och han var en del av vår lilla familj.

Men hans stora svakhet var att han inte var rädd för bilar. Under 1,5 år har min stora skräck varit att finna honom påkörd här ute på vägen. Jag har många gånger hört bilar tvärstoppa här utanför, och så har han kommit springande. Han satt ofta mitt ute på vägen och vägrade att flytta sig när en bil kom. Och det gjorde han även denna torsdag morgon. Andreas jagade bort honom innan han skulle backa ut, och Gråtass försvann upp i skogen. Men så måste han ha kommit springande tillbaka för plötsligt smällde det bakom bilen. Och så kom han plötsligt springade ett par steg framför bilen, innan han rasade samman. Jag bara skrek, och ville inte tro att det var sant... Min största mardröm hade blivit sann. Jag sprang ut och tog honom i min famn, och bad till Gud att allt bara var en otäck dröm. Men min älskade lilla Tass somnade in i min famn...

För någon är en katt bara en katt. Men för mig var min Gråtass min lilla baby och ögonsten. Jag kommer ihåg när han var kattunge, och jag knappt vågade släppa ut honom. Jag var så rädd att nåt skulle hända honom... Och alla gånger jag stått ute och ropat på honom, och oroat ihjäl mig att något skulle hända. Men så blev det till slut vår bil som skulle köra på honom...

Så oändligt älskad - och så oändligt saknad. Det gör så fruktansvärt ont i mig att jag aldrig ska få borra ned näsan i den mjukaste gråa päls, eller skämma bort honom med en salamiskiva. Livet blir aldrig det samma utan dig, älskade underbara lilla Tassen min!


If you live to be hundred...




Hej! Blev en lite omtumlande helg. Var en snabb 3-dagars i Skåne innan helgen för att hinna hälsa syrrans lilla gosse till världen, och hänga med familjen. Som vanligt var 3 dagar alltför lite! Mitt flyg tillbaka skulle gå lördag kväll, och på morgonen kände pappa av hjärtflimret igen. Så vi åkte till akuten, och där blev han inlagd. Lyckligtvis gick allt bra, och han fick sedan göra en ny elkonvertering på söndagen. Men var inte lätt att veta hur jag skulle göra med mitt flyg på lördagen, och jag kände mig som ett vrak hela lördagen och söndagen. Så himla orolig att nåt skulle hända! Uff.

Blir kanske en ny Skånetur innan jul. Vi ska ju ned till Skåne den 26/12, men just nu känns det som att jag tar en tur före det också. Ska lämna in min pedagogikmapp innan 13 december, så just nu satsar jag på att kanske bli färdig lite innan dess!

Vi hörs.

Skolvardagen.




Tre skolfavoriter: Kaffe, färgpennor och kladdpapper.

Egentligen borde jag koncentrera mig på vår pågående föreläsning i matematikfilosofi, men korrigering av ett av bidragen till examensmappen frestar mer. Kanske var vi naiva när vi trodde att den här föreläsningen skulle ge oss något - med tanke på att två tredjedelar av vår matteklass är frånvarande. Jaja - bara 1 vecka med undervisning kvar, sedan blir det examensperiod!

Igår hade jag undervisningsfritt, och jobbade 6.00-14.00. Det var stressigt som bara den, och jag tappade milt sagt en stor del av min jobbmotivation. Tror nog jag får dra ned lite på mängden jobb framöver! När jag var färdig på jobb, cyklade jag hem i ösregnet och fann fram regnkläderna. Så blev det en tur ut till skogen och hästarna. Fy vad underbart det var! Regnet öste ned och det var helt stilla... Hästar måste vara världens bästa terapi!

På kvällen lagade Andi och jag svingod vit pizza, tränade styrka och såg därefter senaste avsnittet av Broen. Och så hittade Andi billiga NY-biljetter med KLM, så 14 februari tar vi en tur igen! Längtar.


Visa fler inlägg