saknad - alltid lika stor?
Jag har funderat på det här med saknad, för just nu saknar jag Shadow mer än någonsin. Egentligen är det väldigt märkligt, för jag befinner mig i en fas där jag verkligen inte skulle vilja ha en ny häst. Men jag saknar just det som Shadow gav mig. Han betydde så mycket för mig, och djur har verkligen förmågan att ge något som ingen annan kan ge..
Jag tror att man föreställer det förflutna på ett vis, som gör att man ser det som varit, med andra ögon än vad man gjorde när man var mitt uppe i det. Jag tänker nästan aldrig på de dagar där stallet bara kändes som ett plågsamt måste, och regnet strilade ner utanför den omotiverande ridhusdörren. Är det medvetet eller är det något som hjärnan gör av sig själv?
Jag fick 18 månader tillsammans med världens finaste Shadow. Vår första tiden tillbringade vi i Staffanstorp, och då var varje dag ett nytt äventyr där vi lärde känna varandra. Därefter stod vi en månad i Lomma (för jag varit dum och skrivit på ett kontrakt på en box som jag sedan inte ville ha). Stallet var egentligen ganska otrevligt, men tillsammans så njöt vi av försommaren nere på Lomma Strand. Därefter flyttade vi till vårt sommarbete i Sunnanå, där vi blev stående i 3 månader. Det är utan tvekan den finaste perioden vi fick tillsammans! Vi fick en sommar full med sol, underbara uteritter längs beträdorna i Nordanå, massvis med utflykter tillsammans med Nina och Bosse, enormt många tävlingar med framgång och ett bekymmerlöst stall där ingenting var omöjligt.
När hösten var slut valde jag att flytta till MCR. Det låg nära min nya lägenhet, och verkade då som ett bra alternativ. Nu i efterhand ser jag på det beslutet med blandade känslor.. Jag upplevde mycket positivt på MCR, och träffade enormt många underbara människor. Däremot kan jag säga att alla konflikter, allt strul och allt extraarbete faktiskt var en betydande anledning att jag tappade mitt hästintresse. Jag älskade Shadow över allting annat, men allting gick plöstligt bara i motvind..
Men jag kan med säkerhet säga att Shadow gick som bäst under den tid då vi stod i Sunnanå. Där sken solen varje dag, och han galopperade i kilometerstora hagar tillsammans med en nyfiken Bosse. Där fanns inget ridhus så långt ögat kunde nå, utan vi tränade på galoppbanan, fältet eller åkte iväg på utflykter till Dagstorp eller Skönabäck.
Det är precis så jag vill komma ihåg min tid med Shadow. Jag önskar fortfarande att vår tid tillsammans inte hade behövt ta slut, men livet vänder ibland och ger en nya möjligheter. Jag trivs toppen här i Trondheim, och Shadow har fått ett underbart hem i Höganäs.
Men den där saknaden försvinner nog aldrig..
har han varit på en ridskola som heter "källetorpsrs" ?????? om det var han så har jag och min kompis ridit han och det var vår favorit